Välkommen till mitt liv..

Välkommen till mitt liv…

  Det var en mörk och stormig natt…… Nej, förresten, jag vet inte hur vädret var natten jag föddes. Jag antar att jag inte var så hemskt gammal då.


Men tydligen var det ganska sent när jag bestämde mig för att göra min entré i den här världen. Och då var jag definitivt tvungen att komma tidigt, eftersom min barnmorska övertygade mina föräldrar om att jag var fullt utvecklad, en månad före den annars planerade ankomsten. Huruvida denna tidiga spark i baken…, där jag är som högst när jag plockar jordgubbar, har påverkat mig att bli väldigt nyfiken resten av mitt liv, det ska jag låta vara osagt. Men i vilket fall som helst har min närvaro på jorden ofta präglats av plötsliga idéer som jag naturligtvis har varit tvungen att genomföra, utan att tänka för länge, bara för att se om det var en bra idé att jag hade kommit dit.


Om det var hälsosamt och fördelaktigt att bli en del av en accelererad förlossning – kanske också hjälpt av barnmorskans iver att tjäna lite extra pengar – kan jag inte säga. Men åtminstone har det hjälpt min naturliga nyfikenhet, som ofta har fört mig vida omkring eller gett mig erfarenhet på andra sätt längs vägen. Kanske inte alltid väl genomtänkt, men å andra sidan har det ofta varit roligt och säkerligen utvecklat lusten att se mer.


Lusten att se mer – ja, det har vi alla. Min nyfikenhet var sannerligen inte det minsta intensiv och förde mig i kuslig närhet till ett par av mina systrar Lizzies huvuden när jag inte kunde hålla händerna från hennes saker. Nyfikenheten var också välnärd när den var på resor med familjen till bland annat Sverige, Norge, Tyskland och Italien en gång. Jag minns också familjeresorna runt Danmark som något vi alla såg fram emot med spänning. Här tillbringade jag ofta tid med att spela diverse spratt med min kusin Bent, som inte heller kom ur vägen alltför mycket. Kusin Bent och jag har sett varandra mycket sedan dess, så han kommer att dyka upp här några gånger längs vägen i berättelsen.


Jag minns inte mycket om min tidiga barndom från födseln till skolan. Men det beror nog på att jag mest var skyddad i mitt huvud och r.. och allt gick smidigt och smärtfritt. Men jag kan tacka mina fina föräldrar för det.


Men jag kan fortfarande minnas mitt barndomshem på Lundtoftevej 288 i Hjortekær. Ett härligt stort hus som låg på en mycket stor tomt som inkluderade tillräckligt mycket för att fler tomter senare såldes.


Mitt barndomshem låg 2 minuters promenad från Konungens Vildtpark, Eremitagesletten med sommarpalatset där kung Frederik och drottning Ingrid ofta kom ut. Slätten var och är en fantastisk lekplats för oss barn (och vuxna också) där jag ofta var ute bland rådjur och andra djur, precis som Rådvadskoven och Jægersborg Hegn blev en stor del av min uppväxt, där upplevelserna och lekarna här ute i naturen har betytt otroligt mycket för mig och inte på något sätt kunde bytas mot guld, silver och diamanter. Jag minns också några av mina barndomsvänner, Franz från Lundtoftevej och Preben plus hans lillasyster Birthe på Hjortekærbakken där jag gick mycket.


1957 och framåt …..


Så det finns nog många luckor i mitt minne tills jag började första klass på Raadvad skola i augusti 1957. Här fick jag herr Brogård som klasslärare, precis som jag mycket väl kan minnas matteläraren Lebech, Hansen, fru Hansen, Wallenström, precis som det måste ha funnits andra längs vägen på Raadvad, där det aldrig fanns fler än att man kände i stort sett alla i skolan, hur många som var riktigt goda vänner, tänker man regelbundet tillbaka på, eftersom de var och en påverkade en i yngre år och på så sätt gav barlast för att komma dit vi är idag.


Så jag antar att jag är skyldig Anders, Annelise, Annette, Birgit, Bo, Charlotte, Dorthe, Elinor, Flemming, Gertrud, Jan, Jens, John, Jørgen, Kim och Kim, Kirsten, Mariann, Marianne, Ove, Peter, Poul, Steffen, Søren, Torben, Troels, Vibeke och Vibeke ett stort tack för de upplevelser de gav mig på Rådvad skola och naturligtvis även på min fritid utanför skolan.


Jag är övertygad om att var och en av mina spännande skolkamrater och alla mina vänner utanför skolan har sått just sina frön som har grotit och utvecklat min personlighet i den riktning jag har valt när det fanns mer än ett alternativ, om man kan uttrycka det så. Man tänker inte så mycket på det som barn, men allt eftersom åren går är det uppenbart att vi alla kan ge våra “vardagsrötter”, särskilt i våra allra unga år, äran för många av de val, eller icke-val, vi har gjort i livet.


Det var stora klasser på den tiden, till skillnad från nu när det nästan liknar privatlektioner med egen lärare. Kanske är det bättre med små klasser, men jag tror att skillnaden satt fast väldigt bra då, när det inte fanns så mycket som distraherade och genomträngde tankarna, som mobiltelefoner som konstant piper med sms och vilka andra helt oumbärliga underverk som än stör vardagen var man än är.

Fortsättning i svenska 2


.